Här sitter jag på altanen. Det är en lite lagom seg söndag, och jag lyssnar
på Lena Endre som sommarpratar i P1. Sista för säsongen. Jag lutar mig tilbaka
i solstolen och försöker verka sådär härligt avslappnad och insjunken i hennes
prat. Det funkar egentligen inte riktigt tycker jag.
Och sanningen är väl att jag lutar mig bakåt för att mina feta dubbelhakor inte ska
synas.
Egentligen hatar jag dom där pretentiösa Dramaaaaten-människorna som ska
prata om sin fina kultur och deras älskade Dramaaaten.
Och nu ska dom förstås alla beskriva hur otroooligt
nära relation de hade till Ingmar Bergman. Värst har väl ändå Börje Ahlstedt varit, som
hade fullt upp att prata om sig själv i de 100 intervjuer han ställde upp på när polaren
Bergman trillade av pinn. I ett citat nämnde han sig själv åtta (!!!) gånger.
Och visst pratar hon om Bergman, Lena. Och nu pratar hon nåt som jag inte ens förstår
vad det handlar om. Det här börjar bli outhärdligt.
Tacka vet jag Micke Nyqvist. Hans sommarprogram från i somras är ett av de bästa jag hört.
Jag satt helt paralyserad framför radion och lyssnade på hans fantastiska röst som berättade
om hur letade upp sina biologiska föräldrar som lämnade bort honom till ett barnhem.
Går fortfarande att lyssna på på nätet, tror jag. Gör det!
Visserligen hade han redan berättat historien, enligt nästan exakt ordagrant samma manus, i
tidningen Vi i vintras. Men historien blev ännu mer gripande när man fick höra honom läsa den
i radio.
Fästmannen har spolat av innergården. Vi har diskat disken från gårdagens kräftskiva med
familjen Frejd. Vi har läst tidningarna, ätit frukost och jag har vikt tvätten från i går.
Nu har vi en hel söndagseftermiddag framför oss utan några måsten eller program.
Så jag sitter trots allt kvar här och lider mig igenom Lena Endres sommarprogram.
1